smärta
lämnade ifrån mig två gråtande barn
som inte ens är mina egna
som jag inte känns i mer än sex sju timmar
aldrig träffat förut
och ändå har de knytit an
och byggt upp någon slags trygghet
efter den resa vi gjort tillsammans
och det vi varit med om
och fast de inte är mina
och jag inte känner dem sen förut
skär det i hjärtat
och tårarna samlas i vrån
för det känns ändå jobbigt
att lämna dem med gråten
att lämna de till ännu okändare personer än mig och min kollega
och att veta
att nu är det tredje uppsättningen personer de ska börja känna trygghet hos
och det är inte slut än
det kommer fler
det känns jobbigt
och fel
men vad är alternativet?
de kan ju inte vara med föräldrarna i fyllecell
eller åka med dem bakis i bil åttio mil utan bilbarnstol
men ändå
så jobbigt!
och dagens press
och nattens sömnstörning
och allt grubbleri och tyngd hjälper väl inte heller till för att bättra på situationen
nu får jag iallafall åka hem