mina tankars blogg

hälsade på två andra barnfamiljer...

och fascinerades (eller förfärades) över hur olika det kan vara

i ena familjen fick barnet hoppa i soffan

t o m ta bort kuddarna för att kunna hoppa direkt på soffjädrarna

och barnet fick även (utan alltför sträng tillsägelse) dra i juldekorationen och leka med gardinen

i andra familjen fick (men utan uppmuntran) barnet möblera om

alltså möblera om på riktigt

alla möbler i vardagsrummet flyttades runt (och då bör tilläggas att barnet enbart är tre år - men väldigt stark och uppfinnelserik uppenbarligen)

även lampor i eluttag flyttades

och allt det här - skriker bara i mig "stopp"

och tanken kommer "jag skulle aldrig..."

men så minns jag

att det inte var allför länge sen vi begränsade vårt barn och satte stopp för hopp i sängen eller ramla eller t o m busa

(vilket är den stora utmaningen vi jobbar med just nu)

för det blev för mycket

barnet för stort och framförallt tungt

och rummens yta uppmuntrar inte till ommöblering men skulle vi få ett "sånt" barn tror jag ändå att jag skulle säga ifrån

men det är så lätt sånt här

att döma andra och inte se sitt eget

jag skulle aldrig tänket är ju egentligen rent bullshit

för du vet inte - "man ska aldrig säga aldrig"

och saker som jag inte tycker är okej att barn gör

kanske inte spelar någon roll för någon annan

och saker jag begränsar för det mesta

kanske nån gång bortses från - för det bara blev så den gången

även om jag försöker vara konsekvent

och det är inte lätt

barns sprudlande idéer bör ju uppmuntras och bekräftas

även om det måste finnas rimliga gränser...

vilka är olika i olika hem

och det är helt okej

och bör inte dömas ut av andra