mina tankars blogg

"Barnlöshet är ett problem för många vuxna. Av alla parrelationer i Sverige uppskattas det att 10-15 procent inte kan få barn (ca 100 000 par). Genom assisterad befruktning erbjuder den medicinska vetenskapen det barnlösa paret möjlighet att få barn. De par som är ofrivilligt barnlösa förtjänar stor sympati. Samtidigt finns det en risk att det blivande barnet drabbas av negativa konsekvenser som är förknippade med dessa tekniker. Assisterad befruktning i vissa former kan vara en grund för konflikter mellan de potentiella föräldrarnas, samhällets och barnets intressen. Den svagaste parten är barnet. Debatten om assisterad befruktning har hittills enligt min mening över huvud taget inte belyst barnets perspektiv, främst de psykiska och sociala konsekvenserna.

I Sverige är insemination, dvs att man på konstlad väg inför sperma i en kvinna med makes/sambos eller donators sperma, tillåten. Även provrörsbefruktning med makarnas egna sperma och ägg är tillåtet. Statens medicinsk-etiska råd (SMER) har på uppdrag av socialdepartementet skrivit en promemoria (Assisterad befruktning) som varit ute på remiss under hösten. De föreslår bl a en utvidgning vad gäller provrörsbefruktning som innebär att donation av ägg och sperma ska bli tillåtet. Jag har i mitt remissvar med utgångspunkt i barnperspektivet tagit avstånd från detta.

I FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) står följande att läsa om "barnets bästa" i artikel 3: "Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet." Med utgångspunkt i den bärande principen om "barnets bästa" och övriga artiklar i barnkonventionen anser BO att man kan ifrågasätta om alla former av assisterad befruktning ligger i linje med barnets bästa.

Grundstenen i familjebildningen har alltid varit att "Mater semper certa est" (det är alltid säkert vem modern är). Den kvinna som fött barnet har varit både den biologiska och genetiska modern. Om donation av ägg skulle tillåtas kommer denna grundsten att ändras. Enligt den definition som SMER använder sig av i sin promemoria ska med genetisk moder anses den som donerat ägget. Den som bär barnet anses som biologisk såväl som social moder eftersom barnet kommer att vårdas av henne. Om äggdonation skulle tillåtas kan ytterligare problem uppstå som ställer grundläggande moraliska och etiska begrepp på sin spets i ännu högre grad än vad som gäller vid spermadonation. När havandeskapet inte längre kan kopplas till ett genetiskt samband, riskerar barnets förvirring och identitetskris att bli än större, vad gäller vem som egentligen är mamma.

Samtidigt som det genetiska arvet har stor betydelse, får havandeskapets påverkan på barnet inte underskattas. Lika stor inverkan som det genetiska arvet har för det framtida barnet, kan havandeskapet ha, t ex vid missbruk under graviditeten. Den uppsättning av fysiska, psykiska och sociala egenskaper som barnet får kommer att härröra från tre personer: fader, genetisk moder och biologisk moder. Skiljer sig föräldrarna och barnet bor med fadern som sambor eller gifter sig med en ny kvinna kan barnet få tre olika mödrar: En genetisk, en biologisk och en social moder.

En rad frågor inställer sig beträffande de psykiska och sociala konsekvenserna när det gäller assisterad befruktning. Hur mår ett barn som får veta att det tillkommit via donation av ägg eller sperma? Vilka problem får barnet med identiteten i tonåren? Kan vi räkna med att föräldrarna berättar sanningen för barnet om hur det har kommit till? Hur mår barnet när det får reda på donatorns identitet och söker upp denne? Hur hanterar donatorn situationen när en tonåring eller vuxen person dyker upp som dess genetiska barn?

I dag råder tyvärr stor kunskapsbrist om de psykiska och sociala konsekvenserna för barn som kommit till via donatorinsemination. Vi vet inte hur många familjer som upplyser barnet på ett tidigt stadium, inte heller vet vi hur många barn som i mogen ålder kommer att få veta sin genetiske faders identitet och hur många som söker kontakt med denne.

Enligt förarbetena till inseminationslagen bör man kunna tillmötesgå krav från makarna eller de samboende om att barnet ska vara likt den sociala fadern, (ögonfärg, hårfärg, kroppskonstitution). Under sådana omständigheter har barnet ingen anledning att anta att det tillkommit via donatorinsemination. Det är därför stor risk att föräldrarna döljer sanningen om barnets tillkomst, för att undvika en eventuell konflikt inom familjen.

Det ligger en motsägelse i att å ena sidan välja donation av könsceller för att kunna få barn som därigenom liknar båda föräldrarna och å andra sidan förväntas inta en öppen attityd kring barnets ursprung och identitet. Resultat från adoptionsforskningen har visat hur viktigt det är för barn som adopteras att kunna få reda på sitt ursprung. Adoptionsforskningen har också visat vikten av att inom familjen tala om barnets biologiska/genetiska ursprung, för att undvika att barnet utsätts för ett lidande, om det skulle få veta detta av misstag eller av andra.

Jag menar att det är självklart att paralleller måste dras från forskningen kring adoption till verksamheten med assisterad befruktning. Samtal till hjälptelefoner för barn visar tydligt den utsatthet och identitetskris det kan innebära för barn, som inte känt till sanningen om sitt genetiska ursprung, när det uppdagas mycket sent eller av misstag. Jag anser inte att det ligger i barnets intresse att ytterligare utvidga denna verksamhet, mot bakgrund av den bristande kunskap om sociala och psykiska konsekvenser för de barn som tillkommit via donation.

[…]

Donation av sperma eller ägg är en fråga som går långt utöver den medicinska vetenskapen. Jag menar att det saknas en fördjupad diskussion om de sociala och psykiska konsekvenserna för de barn som föds in i en familj utan genetiskt samband med ena föräldern. Barnets rätt till sitt ursprung och identitet samt hur denna rätt ska utövas i praktiken saknas i debatten om assisterad befruktning. Enligt min mening är detta en fråga där vuxenintresset ställs i förgrunden.

Problematiken kan belysas genom följande citat i DN den 15 oktober i år från en finsk kvinna som mottagit ett ägg och blivit gravid. "Men när jag kände barnet röra sig i min mage, då blev det sanning. Det är mitt barn, men jag är nyfiken på donatorn. Jag skulle vilja se "andra halvan" av min lilla pojke." Det finns all anledning att nu stanna upp och ställa sig frågan om vem i samhället som bevakar barnets rätt till den "andra halvan" av sig själv? Innan den frågan är tillräckligt belyst bör inte ytterligare utvidgning av verksamheten med donation av könsceller tillåtas.

Louise Sylwander Barnombudsman”