dubbeldonation igen
"Sedan flera år tillbaka klassas ofrivillig barnlöshet som en sjukdom av världshälsoorganisationen WHO. Man räknar med att 10-15 procent av alla svenskar som vill ha barn är drabbade. Behovet finns alltså, men trots det slog utredningen fast att det inte kan anses vara en mänsklig rättighet att föda sitt eget barn, eller på annat sätt bli förälder."
"Det viktigaste för barnens välmående var att föräldrarna hade berättat hur de kom till, och att de hade fått veta det så tidigt som möjligt ... det kan vara viktigt att känna till sitt ursprung för att utveckla en egen identitet"
"En förälder ska nu, så snart det är lämpligt, upplysa barnet om att hen har tillkommit genom assisterad befruktning med donerade könsceller. Detta gäller oavsett om behandlingen har utförts i Sverige eller utomlands och regleras i föräldrabalken. Det finns dock inget straff kopplat till bestämmelsen."
"Cornelia visste tidigt att hon ville göra det. 'Jag längtade efter att få den där sista pusselbiten och veta vem jag är.' Hon fantiserade ofta om sin biologiska pappa och vem han kunde vara. 'När jag var barn hade jag en idé om att han var kändis. Jag älskar att sjunga och det gör ingen annan i min familj. Han kanske är en känd sångare, tänkte jag.'
Varje gång Cornelia mötte en man på gatan som var lik henne började tankarna snurra. Kunde det vara han? 'Jag hade en musiklärare i gymnasiet som jag tyckte liknade mig. Det måste vara han! Jag gillar musik, han gillar musik. Man blir lite knäpp av det, säger hon och ler.'
På samma sätt har Cornelia växt upp med tanken på att alla som liknar henne och är i samma ålder skulle kunna vara hennes genetiska halvsyskon.
Cornelias föräldrar hade fått veta att donatorn som hjälpte dem att bli gravida inte kunde hjälpa dem igen, eftersom hans kvot var fylld – han hade redan donerat till sex familjer. 'Jag vet att jag har minst sex halvsyskon. Jag har känt en lika stor saknad efter dem som efter min donator. Jag hade så gärna velat träffa dem. ... Det är olika viktigt för olika personer, men om jag hade haft en anonym donator hade jag nog inte kunnat släppa den tanken. Jag känner någon sorts frid över att veta var jag kommer ifrån.'"
"I Sverige brukar donatorn och de blivande föräldrarna vara anonyma för varandra. För Nami var det annorlunda. Men när hon fick frågan om hon ville ha ett foto på barnet tackade hon nej. 'Det kanske blir för nära. Jag ser det inte som mitt barn. Det är mitt dna, men det är deras barn. Det är fortfarande hon som burit på det i nio månader.'"
