inte helt enkelt minst sagt...
är det så det kallas..?
"donatorbarn"
och "donatorsyskon"
och... i en informationsbroschyr från Danmark och en storkklinik/sperma bank kan man läsa...
"mamman kan ha köpt material om donatorn. Det kan till exempel vara; en intervju med donatorn där man kan höra hans röst eller ett exempel på hans handstil, ett babyfoto eller till och med en personlighetsanalys. Allt detta kan ge svar på många av frågorna som donatorbarn kan ha om sin donator."
SVT gjorde en intervju med ett 17-årigt donatorbarn från Dannmark som uttrycker:
"Hon saknar pappa, farmor och farfar och hela den delen av sitt ursprung. ... På den tiden då min mamma ville bli förälder fanns det inget val, alla donatorer var anonyma. Och det tycker jag är tragiskt. Det känns som ett övergrepp att jag inte vet mitt ursprung. Halva jag, min fars sida är totalt i mörker. ... Men i dag när man kan välja om donatorn ska vara anonym eller öppen så tycker jag att det är helt fel att välja anonym. Det är ett egoistiskt val, det är en vuxens behov, det har inget med barnets behov att göra. ... Det är inte en pappa jag söker, jag är inte så naiv att jag tror att han nånsin skulle bli det. Jag vill veta vad jag ärvt av honom och vilka genetiska brister jag har. Jag skulle vilja veta hur han är, hur han lever och om han har andra barn. Det skulle vara så kul att se hur han ser ut, att åtminstone få se ett foto av honom. Jag tycker att det är viktigt att veta vem man liknar, så att man inte känner sig som en främling."
och ett annat amerikanskt 24-årigt donatorbarn till tidningen SvD:
"Föräldrar låter sina egna känslor styra när de väljer att få barn via en donator och blundar för de svårigheter barnet kan uppleva. ... Många intalar sig att mycket kärlek kan kompensera för den frånvarande biologiska fadern. Samtidigt lägger de själva så stor vikt vid de biologiska banden att de ofta väljer att skaffa donatorbarn i stället för att försöka adoptera."
Kommentarer
Trackback
