mina tankars blogg

att få möjligheten att spendera så mycket tid med barnen

att få vara med i treåringens fantasivärld när vi leker lego och se hennes fantastiska formationer

att vara en av henne utvald rollkaraktär i hennes egna rollspel - ena stunden lille skutt sen nina kanin sen kanske bamse eller brummelisa och sen plötsligt hennes farfar

att få se de mästerverk hon skapar med målarfärg och få höra hennes beskrivningar av vad de föreställer

att föra samtal vid köksbordet och fascineras över vad hon kan och samtidigt hur fel hon kan ha (och vilka beskrivningar hon kan ge som inte helt stämmer med mig uppfattning av verkligheten)

och samtidigt...

så förfäras jag över hur ofta jag förmanas säger till höjer rösten säger ifrån

för att treåringen inte gör som hon ska inte lyssnar eller i värsta fall gör helt tvärtemot vad jag säger

och tålamodet tryter

och idéen om uppfostran och hur saker och ting ska vara är större än vad jag kan/vill acceptera att hon gör...

då känns der inte bra

vilket är varje dag

och så lovar jag mig själv att ha större tålamod och säga åt henne mindre ofta och mindre kraftfullt

men så dagen efter misslyckas jag redan i sängen innan uppstigning

och så blir jag besviken på henne för att hon inte lyssnar och lär sig

och besviken på mig själv för att jag inte kan vara mindre bestämd och säga till så argt

balansgången däremellan är det jag står i - varje dag

mellan lycka och förtvivlan