mina tankars blogg

min perfektionism begränsar mig...

den begränsar mina tankar om känslor inför beteende emot alla mina nära och kära

familj som vänner som kollegor

bekanta

okända

lika så saker grejer aktiviteter sysslor vardagliga göromål

prylar!

den tillsammans med mitt alltid närvarande kritiska tänkande blomstrar i symbios

och det stör mig lite

jag önskar att jag var mer befriad

fri

fri från alla tankar och känslor av missnöjdsamhet

jag skulle vilja vara mer tillfreds

inte ständigt önska mig någonting annat

något mer

aldrig tillfredsställd

typ... exempel...

märkte igår - eller om det var i förrgår (perfektionistdetalj även där...!) - att sandlådan står inte i exakt vinkel med lekstugan

fast jag ändå försökt få det så!

och tidigare i veckan så stod nya rabattkragen på tok för snett i vinkel mot horisonten

så då var jag tvungen å detaljstyra det

och pallkragarna - några av dem - gör fortfarande det

måste typ åtgärda det - men inte hunnit än

frustrerande perfektionism för linjer och detaljer t o m

(liksom jag varje dag rättar till vinkeln på lekhagen i köket och lekmattan i sovrummet...)

och ändå är mitt hem i ständig kaos

inte undra på att jag är stressad

och inte mår hundra

(och då känns det ändå som jag inte gör annat än går och plockar undan och ställer på rätt plats)

och så människor...

just för tillfället är irritationen så stor för så många av dem

föräldrar som inte gör som de ska

socialtjänsten som nyttjar systemet på gränsen till lagvidrigt

polisen som inte håller sekretessen strikt och formell

jag orkar inte

frustrationen så stor över - hur kan de inte veta bättre? göra bättre? göra så som de ska och borde...

myndigheterna iaf!

men inte ens där

(och ikväll fick jag höra en till - t o m SOS alarm som far med osanning)

vart är världen på väg...!?

och ändå... varför är det jag som har rätt...? och de som har fel...? varför ska jag vara den som säger åt de hur de ska göra sitt jobb? det borde väl de veta bättre själva

eller??

och sen jag då - nej... kritiken och perfektionismen lämnar inte ens mig själv i fred

besviken på mitt eget handlande varje dag

samtidigt som jag i samma stund dömer ut alla andra

hur var det där med flisan och bjälken...?

den liknelsen är bara SÅ rätt

måste meditera över den lite mer tror jag...