Jessika Anderssons bok
citat från Jessika Anderssons bok När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var
"man är så oförstörd när man är liten, man ser alltid det fina"
"det betyder mycket för framtiden hur man blir behandlad som liten"
"man väljer hur man vill leva"
"man lär sig av allt man är med om"
"det som har hänt har hänt
släpp och gå vidare
så försöker jag tänka"
"det dåliga samvetet tillhör föräldrarollen"
"hur kommer det sig att destruktiva människor alltid hittar varandra?"
"jag kan tänka mig att en del av mina reaktioner och en del av sådant som har hänt mig hänger ihop med att jag inte hade det så bra som liten
för den skulle försöker jag inte skylla någonting som jag har gjort på min taskiga barndom
ens erfarenheter från barndomen kan säkert tjäna som förklaring ibland
aldrig som ursäkt"
"min mamma lät drogen bli viktigare för henne än hennes egna barn"
"min bror tror att mamma älskar drogerna mer än hon älskar sina barn
det tror inte jag
jag tror att drogerna är starkare än min mamma"
när barnen hälsade på mamma i fängelse
gick vakterna igenom barnens väskor
"missbrukare som vill ha droger kommer se till att de får dem
de skyr inga medel
självklart kommer det ligga droger i deras barns väskor
detta är en praktiskt sätt att frakta drogerna
så enkelt är det
driften går före allt"
"hon har det svårt
hon behöver min förlåtelse
fokus ligger på mamma själv
aldrig på mig eller på mina syskon
problemet är inte hur vi som är mammas barn har det i livet
hur vi mår
problemet är att mamma är ledsen"
"men om en mamma inte kan ta ansvar för sina barn, kommer barnen försöka ta ansvar för sin mamma"
"min mamma ville alltid ha sina barn omkring sig
det var normalt
det var bara det att hennes barn for väldigt illa av att vara där hon var"
"inga barn vill bort från sin mamma
men ibland undrar jag...
vad som är rätt
på sikt
barns rätt till sina föräldrar övergår i föräldrars ovillkorliga rätt till sina barn
med barnen som offer"
"som barn i en så kallad problemfamilj lär man sig att ta ansvar för sina vuxna
som fosterbarn har man det mönstret instämplat
när fostermamman var ledsen någon gång, då var man det första att trösta
man vill inte såra
ens fosterföräldrar är bra människor
de gör så gott de kan
det är bara det att man alltid, alltid får veta att man bor på nåder
det känns
även om det inte är avsiktligt menat och även om det inte sägs högt
som barn i en familj där de vuxna har problem med det mesta
får man också en tendens att förlägga skulden hos sig själv
det sker tidigt
långt innan man förstår:
det är mitt fel att det blir så här
stackars mamma
stackars fostermamma
allt är mitt fel
jag måste skärpa mig
uppföra mig bättre
det som händer är att jag tar på mig ansvaret för att de är ledsna
under min uppväxt hade jag alltid dåligt samvete
jag har fortfarande obegripligt dåligt samvete för allt och alla
och jag kommer inte loss
att jag ser mönstret hindrar inte ett ögonblick att jag känner som jag gör"
"att föräldrar inte klarar av sina liv är faktiskt inte deras barns fel"
"varken jag eller mina syskon var fosterhemsplacerade på grund av att vi själva hade problem
den som inte kunde uppföra sig var vår mamma
vi barn fick ta konsekvenserna av mammas missbruk
inte minst på grund av vuxnas rädsla
att vara fosterbarn kunde på ett mycket påtagligt sätt vara som att bära runt på en farlig smitta"
" det finns två sätt att reagera på negativa förväntningar
antingen grips man av lust till revansch
jag ska minsann visa vad ja går för
eller också tänker man att
okej, de får väl rätt då, jag ska vida dem hur dålig jag kan bli om jag verkligen försöker"
"när jag var liten trodde jag att alla familjer hade en Anna (socialsekreterare), för som barn utgår man ifrån att allt som man själv är med om är normalt"
"varför kom de (socialtjänsten) aldrig på oplanerade besök? förstod de verkligen inte att mamma skärpte sig bara just den lilla stunden när de skulle komma?"
"gjorde socialtjänstens ansträngningar någon skillnad, ens på sikt?"
"de professionell vuxna i min omgivning oroade sig för fel saker ... de ställde fel frågor"
"om allt detta svåra och konstiga talade jag med min fostermamma
jag såg det som att det var hon och jag som pratade med varandra
långt efteråt inser jag att min fostermamma rapporterade våra samtal till socialtjänsten
det var naturligtvis hennes plikt
ändå är det något av en chock
min socialsekreterare visste alltså att min pojkvän slog mig
men jag visste inte att min socialsekreterare visste
när man har en uppväxt som min ska socialtjänsten veta allt
fast socialsekreterarens bild inte är min
jag minns inifrån en verklighet som hon betraktar utifrån
alltid på långt håll och alltid med den speciella blick som man får när man är professionell
mina minnesbilder kan var både felaktiga och vaga
men de är mina
min verklighet gills mer för mig än socialtjänstens bild av min barndom"
"jag är övertygad om att mina fosterföräldrar räddade mitt liv
min fostermammas sätt att inkludera mig bland barnen i hennes egen familj gjorde enormt intryck på mig
för min fostermamma fanns ingen skillnad
hon var aldrig en sådan vuxen som gjorde skillnad på vanliga barn och barn som hade föräldrar som mina
det är det annars många vuxna som gör, vilket är konstigt
mina fosterföräldrarna såg mig som en medlem av familjen, vilket stärkte min självbild och fick konsekvenser för framtiden"
"det känns som om bara djuret kunde trösta mig
det kan var så med djur och barn
djuren får höra sådant som barn har svårt att prata om med de vuxna"
"att våld inte är acceptabelt lär man sig snart när man är liten
först på förskolan sedan i skolan
ingen får slå barn
ingen ska behöva bli slagen
inte mamma heller
det lär man sig
fast man är för liten för att stoppa våldet hemma
så det man egentligen lär sig är att skämmas
över hur det är hemma hos oss
att både barnen och mamma får stryk hemma hos oss
tänker man absolut inte berätta för någon"
"ofta fick jag frågan hur det gick för min pojkvän som fick ta hand om vårt barn så mycket
jag var ju nästan aldrig hemma
min sångpartners fru var ensam med sina tvillingar exakt lika mycket som min pojkvän var ensam med vår son
ingen frågade min sångpartner hur hans fru klarade sig"
(genus!)
