anorexia
”ångesten vred sig som en elak orm i hennes magra kropp när det är dags för nästa måltid
en röst skriker inom henne att hon inte vill
men ingen hör
ingen lyssnar
ingen bryr sig
hennes känslor och vilja är det ingen som tar hänsyn till längre
hon har blivit avhumaniserad
degraderad till någon sorts levande docka som till varje pris ska bli tjockare
bara för att personalen på avdelningen ska förbättra statistiken
stoltsera med resultaten
hon själv som människa är inte värd någonting
allt de vill här inne är att förminska patienterna
göra oss till icke-människor
hon känner sig verklien som en icke-människa
hon har tappat hela greppet om det riktiga livet
minns knappt hur det ser ut längre
ibland försöker hon tänka på hr hon levde förut
för att påminna sig själv om att hon faktiskt haft ett vanligt liv
som vilken annan människa som helst
hon hatar hur de förminskar henne
hatar vad de tvingar henne att göra
mjölk är svårt
liksom alla mejeriprodukter
det känns så fett
så kompakt
som om mjölken lägger sig som en hinna i hennes innanmäte och stannar där
gör henne tung
som alltid förfasas hon över den enorma mängd mat hon har framför sig
den tornar upp sig som ett oöverstigligt berg
obekymrat börjar vårdaren ta för sig medan det i hennes inre rasar ett krig där tvångstankarna tumlar om varandra
kampen ligger framför henne
nu gäller det att få i sig så lite som möjligt utan att vårdaren märker något
hon har blivit skicklig på att hitta diskussionsämnen och kollra bort vårdaren genom att starta en konversation som blir så livlig att hen glömmer bort att ha ögonen med sig varenda sekund
och enstaka ögonblick räcker för att hon ska hinna göra sig av med åtminstone delar av portionen
om hon finfördelar maten så mycket det bara går så känns det som om den inte stannar kvar i kroppen lika länge
då förbränner hon den snabbare
allt handlar om att få ut eländet ur kroppen fortast möjligt
hennes liv går på tomgång
hon är fängslad i sitt tvång och ser ingen väg ut
ångesten håller stundtals på att kväva henne
ibland får hon ingen luft
och det finns stunder då hon på allvar är övertygad om att hjärtat kommer att sluta slå
hon är fast i tvångsmässigheten och kan inte ta sig ur den
även om det hon längtar allra mest efter är att bara få slappna av
för henne är själv är tillvaron en kamp på liv och död
varje dag är ett krig och hon utkämpar ständigt nya bataljer
just nu går allt ut på att behålla sjukdomen inom sig
att inte gå upp i vikt”
Källa: Den farliga leken av Mari Jungstedt
