bjuder på några dikter av karin boye...
morgon
när morgonens sol genom rutan smyger
glad och försiktig
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag
då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag
ty dagen är du
och ljuset är du
solen är du
och våren är du
och hela det vackra vackra
väntande livet är du
det namnlösa
mycket gör ont, som inte har namn
bäst är att tiga och ta det i famn
mycket är hemligt och dunkelt och farligt
bäst är att bära det vördsamt och varligt
bäst är att tryggt på det hemliga tro
utan att peta på frön som gro
här gick aldrig tanken på spaning
allmoder led mig med säker maning!
gott är att lyss till sin Moders röst
ordlöst bekymmer får ordlös tröst
hur kan jag säga...
hur kan jag säga om din röst är vacker
jag vet ju bara att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig
vad vet jag om din hud och dina lemmar
det bara skakar mig att de är dina
så att för mig finns ingen sömn och vila
tills de är mina
stjärnorna
nu är det slut
nu vaknar jag
och det är lugnt och lätt att gå
när inget finns att vänta mer
och inget finns att bära på
rött guld i går torrt löv i dag
i morgon finns där ingenting
men stjärnor brinner tyst som förr
i natt i rymden runtomkring
nu vill jag skänka bort mig själv
så har jag ingen smula kvar
säg stjärnor vill ni ta emot
en själ som inga skatter har?
hos er är frihet utan vank
i fjärran evigheters frid
den såg väl aldrig himlen tom
som gav åt er sin dröm och strid
