Psykoterapeut Per Isdal
"påverkades av sina klienter
och tog med sig jobbet hem
...
motvilligt började jag känna hur jag mer och mer blev smittad av det jag jobbade med
att det mörker som jag möttes av i arvetet också präglade mig mina tankar mina känslor och min kropp
när jag inte var på jobbet
...
vi rustas inte för de reaktioner vi får
och vet inte att jobbet kan påverka oss själva
och våra nära och kära
...
inte tillräckligt med kraft till att lyssna på mer komplexa musikstilar
utan klarade bara av det som var enkelt
...
problem med att läsa böcker
något som han tyckt mycket om tidigare
men helt enkelt inte orkade med längre
...
dessutom avtog lusten att vara social och umgås med folk utanför jobbet
...
idealet är ... att vi inte ska ha några känslor eller reaktioner
att vi själva känner engagemang och kan få problem
är tabubelagt
och ingenting vi pratar om
...
det är omöjligt att inte ta med jobbet hem
...
medvetenheten om problemet är avgörande
för att man ska kunna leva ett bra liv i sina yrken
...
en grund till att vi väljer den här typen av arbete är att vi är empatiskt lagda
och har en drivkraft att hjälpa andra människor
atr vi då lär oss att inte känna empati - blir paradoxalt
...
gränsen mellan att vänja sig vid upplevelserna och bli avtrubbad är liten
och blir man avtrubbad i jobbet
så blir man också det i resten av livet
och i relation till sina medmänniskor
sina barn
och samhället
...
du kan inte skruva av och på känslorna
...
dilemmat är att du inte bara mår sämre själv
du klarar till slut inte av att ha empati och medkänsla och blir sämre stöd för dem du ska hjälpa
...
ni måste stanna upp och känna efter"
Källa: tidningen Omtanke
Kommentarer
Trackback
