mina tankars blogg

när jag tänker på hur mycket jag skadat henne

hur jag - om inte orsakat - så i alla fall ansvarat för att hon har fått ett stort ärr

ett ärr för hela livet

som alltid kommer finnas där

följa henne i allt

det smärtar mig ännu mer

att hon älskar att ha klänning

och nu säger att hon inte vill ha klänning längre

det gör mig så ont så jag vet inte vart jag ska ta vägen

och jag hoppas innerligt (jag måste) att det är en övergående inställning

att hon kommer vilja ha klänning igen

när plåstret är borta

när stygnen tagits bort

och när ärret läkt ihop någelunda fint och bra

när jag tänker på det här så orkar jag inte

inte egentligen

så ledsen

så stark ända sedan olyckan

men nu fyra och en halv timme efteråt

orkar jag inte längre

fast vi inte kommit hela vägen hem än

fast jag har en ouppäten hamburgare i bilen bredvid mig och inte ätit sen halv ett

styrka i strid - ja

men jag klarar inte allt utan att krasha...