mina tankars blogg

overheard en konversation mellan två på senaste sångsamlingen i kyrkan

om att de bara väntade på - att barnet skulle lära sig gå

så de skulle slippa bära runt på barnet

(jo tjena)

och längtade - trots att alla sa att det inte va nåt att sukta efter

(ja jag menar det)

och visst jag kan förstå det

med första barnet så vet man ingenting

för man har aldrig varit där

har noll erfarenhet

men...

med barn två - då vet man

och när barnet lärt sig gå... - inget att längta efter!

för istället för att du "måste" bära omkring på barnet (och vet vart du har det) så måste du ständigt springa efter och parrera alla nya faror och alltid ha koll på - vart är barnet!?

så nej - sluta upp med den längtan

samtidigt...

kan jag själv slås av tanken - eller idéen - att vänta på att bebis kan sitta upp själv utan stöd

för då... kanske nöjdsamheten blir större med att vara på lekmattan

men jag vet inte

sen är krypa eller åla eller hasa snart på tur

och då är det kört!