en vecka nu...
nu börjar det kännas
rejält
en kniv i hjärtat
jag saknar inte måltiderna
skriket
otillräckligheten...
och jag njuter av egentiden
men
men men men
igår fick jag inte träffa ettåringen någonting alls
och det gör så ont i mig
saknaden är svårare där än till fyraåringen
jag vet inte varför
men det bara är så
kanske för att jag umgåtts med henne tre år längre
eller för att hon är äldre...
eller - tja-a... jag tänker att det är nå sånt
svårt är det i alla fall
att vara borta så mycket
att få träffa så lite
Kommentarer
Trackback
