samtidigt en stor sorg
när jag skidar förbi skiftet i mörkret
och ser de få stammarna som står kvar
med skarpa konturer emot natthimlen
fylls jag av vemod
och nästan fäller en tår...
jag har så svårt för det här
träd som stått där och växt så länge
levt
nu döda
och snart bara ett minne blott...
det ser mer ut i mörker
men jag har ju inte sett det färdigt i ljus än...
Kommentarer
Trackback
