mina tankars blogg

sorg över att det inte blev som jag tänkt mig

det jag burit med mig hela sommaren

det enda från jobbet jag tänkt på under semestern

med förhoppning om jag åstadkommit något bra

något stort

räddat ett barn

det blev helt platt fall

av förklarliga rimliga skäl

men ändå

det blev kanske det bästa för barnet

tror jag!

men inte för mig

eller för dem

och för mina relationer med dem

det blev platt fall

så vad ska jag känna nu?

skam för att jag känner sorg?

när jag borde känna glädje för att det gick bra

socialt arbete hörrni

det är så så svårt

jättesvårt

jättejobbigt

och tar ofta sådana plötsliga svängar att jag blir alldeles matt...

alldeles förstörd

och det här var inte ens mitt ärende

ändå så mycket känslomässigt engagemang

helt i onödan

dumma dumma mig

varför gjorde jag så här

ansvar

känner jag också

fast jag egentligen inte har gjort något fel

jag hittade en alternativ lösning

som var jättebra

och hade varit allt!

om det nu inte var så att det inte blev någonting alls...